Dans har börjat ge mig panik, en osynlig inre spärr som när jag tänker på att dansa gör att jag inte vill. När benen säger stopp eller plötsligt glömmer hur jag ska göra känns det bara pinsamt. Försöker styra partnern, koordination för mig har aldrig varit lätt. Även om jag oftast lär mig snabbt tar vissa moment tid att lära.
Det känns som om jag ska tänka på så mkt när det gäller var mina ben ska gå, men det är "killen ska kunna tänka, planera & föra samtidigt"…, och tjejen ska "Inte gissa, inte chansa, inte tänka, bara följa"… Släppa kontrollen, våga lita och slappna av i min danspartners rytm.
Jag har sedan barnsben älskat dansband och dans och lärde mig det redan som sjuåring på en dansskola i min hemort. Brukade dansa med en kille som tävlade, han var i min ålder och lärde mig mycket. Dansen har alltid fascinerat mig, varit häftig, killar som kan dansa riktigt bra ger ett sug i magen ändå kommer den där längtan av "önskar jag var så där bra" upp inom mig.
Jag var på logdans tidigare i sommar, det var kanske tio år sedan sist. Var iväg under en av de varmaste dagarna. Vissa man dansade med såg man knappt en svettdroppe på själv kände jag mig som en vattenkran som inte slutade droppa. Kanske är de tränade och det är de tränade jag helst vill dansa med och som en riktigt bra dansare ute på dansgolvet vara förstående och omtänksamt och börja köra grunderna i en dans med en ny danspartner, kan inte vara lätt. Ändå så stod personen tålmodigt kvar framför mig och med ett leende på läpparna fick han mig att känna mig trygg i hans närvaro.
Tänkte börja på en buggkurs så jag blir tryggare i mig själv och säkrare på logdans. Så är det bugg står jag och tittar på och lär mig genom att titta eller lyssnar på musiken.
… and the dans go on and on…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar